Aftonbladet – 4 augusti 1852, sida 2

FRÖKEN DE LA SEIGLIERE). JULES SANDEAU, Bernard hade börjat med allvarlig stämma, uppeldad af sina minnen, hänförd af sina egna ord, liksom på eldvingar, lifvades hans ögon och hans röst Jjöd gom ett krigsrop. Man kände krutrök, man hörde kulorna hvina i luften, man såg bataljonerna röra sig och strida under kanondånet, ända till det ögonblick, då han sjelf i spetsen för sin sqvadron träffades af ett slag i bufvudet, och nedföll sanslös under hästhofvarna på det likbesådda fältet. Han var skön då han så talade; fröken de la Seigligre hade låtit nålen falla, och uppmärksam dästan andlös betraktade och afhörde hon Bernard med barnslig beundran. Det är en poet som besjunger en hjeltes bedrifter! ropade fru de Vaubert hänryckt. Min herre, tillade markisen, ni kan smickra er af att hafva sett döden i ögonen. Hvilken batalj! jag kommer att drömma om den hela natten. Det tyckes som ni icke lade fingrarna emellan der; men också hvad djefvulen skulle er kejsare göra i det förbannade Ryssland? Det var hans saky, svarade Bernard, stolt, det angick oss icke.x Sedan berättade han huru han kommit till medvetande som fånge, och ifrån fånge blifvit slaf. Han berättade enkelt, utan öfverdrift sin vistelse i det inre af S:berien; sex års träldom bland ett vildt folk, grymmare och råsre än deras luftstreck och klimat; allt hvad han uthärdat, hunger, köld, strängt arbete och barbarisk behandling, han berättade allt, och mer än en gång under denna sorgliga histo) Se A. B. N:o 167—170, 172—177.