Aftonbladet – 4 augusti 1852, sida 1

STOCKHOLM, den 4 Augusti. Om statskuppen af den 2 December i Frankrike icke: haft någon annan nytta med sig, har den dock tjenat att ytterligare bevisa, om eljest något vidare bevis vore af nöden, den erfarenhetssatsen, att hvarje, äfven den mest autokratiska regering måste i grunden stödja sig på folkens sympatier, att äfven det synbart starkaste bajonettvälde ej kan umbära populariteten, och alla envåldsherrskare, till och med den ryska sjelfherrskaren, och den sistnämnde icke minst, äro högst ifriga att frambringa ett gynnsamt intryck på den stora massan i deras länder. Den servila pressen är det naturligaste och behändigaste medlet för furstar som vilja kokettera med sin popularitet. Så hafva de utländska bladen en lång tid berättat oss de mest rörande saker om de triumfer, som Europas mest autokratiska regenter, kejsaren af Österrike och Louis Napoleon, af folkens kärlekp skördat på sina sommarresor i sina provinser. Särdeles öfverraskande är det att höra berättelserna om de utarmade ungrarnes högljudda entusiasm för den som så ifrigt arbetat på att utplåna hvarje spår af denna uråldriga och vördnadsbjudande nationalitet. Men dessa triumfer synas dock bleka och anspråkslösa vid sidan af dem, som synas hafva tillfallit den franska presidenten på hans nyss slutade. Strassburgs-resa. Naturligtvis får man genast -afräkna den högre färgläggning som de officiella tidningarne gifva åt dylika herrligheter, äfvensom den stora portion af glädjebetygelser som framkommit på allernådigst föranstaltande. Men äfven med afräknande af denna ingenting mindre än frivilliga hänförelse kan man ej fråndöma de tvenne nämnde regenterne en ganska betydlig popularitet hos sina nationer. Denna popularitet är dock längt ifrån att gälla de ifrågavarande herrskarnes personer. Den verkliga personliga tillgifvenheten visar sig på ett helt annat sätt än den officiella enusiasmen.. Vill man se den förra, må man betrakta den hjertliga och innerliga hyllning, hvarmed fria nationer, t. ex. England och Belgien, Zomfatta sina regentfamiljer. De unlerdåniga glädjebetygelser, som tillfallit kejsaen af Österrike och den franska usurpatorn, måste deremot anses gälla mindre deras personer än deras egenskap af att vara represenanter för den borgerliga ordningen. Hos folk, som i brist på sjelfstyrelsens sunda stabilitet länge skakats af utmattande revolutionära kriser, måste ögonblickets lugn kännas såsom en välgerning, och de glömma så lätt att relektera öfver möjligheten eller omöjligheten af dess varaktighet. En centraliserande regering med sina stora stående armeer, både af soldater och af lika strängt disciplinerade civilembBotsmän, är ej mäktig att skänka någon varaktig säkerhet och ordning, men den kan Jock för en tid upprätthålla en viss yttre ording, och äfven denna är af värde i brist på något bättre. Sedlighet, arbete och den deraf följande välmågan och trefnaden, som isin ur är all borgerlig ordnings enda verkliga srundval, framkallas icke genom regeringslekreter. Men äfven det negativa rättstillstånd, som är frukten af en despotisk polisstyrelse, kan under den politiska slapphet som sfterträder hvarje felslaget bemödande för frinetens sak, blifva till en viss grad nyttigt just ör friheten, derigenom att det samlar de sediga energierna och uppfostrar dem till en tyrka, som en gång sakta men oemotståndigt genombryter murarne af den fängelseyggnad, som är de despotiska styrelsernas rerk och som de i sin naiva blindhet förvexla ned samhällsbyggnaden. Ehuru ringa de sista revolutionära rörelserna nå synas -hafva gagnat både Frankrike och )sterrikiska staterna, så hafva de dock lem