Aftonbladet – 3 augusti 1852, sida 3

nJar, sade markisen, shan talade ofta om onom, ganska ofta, det kan jag försäkra. Och let gjorde han rätt uti, tillade han, kufvad af n blick från fru de Vanbert; det gjorde hoom ett nöje, den hedersmannen, och detroide oss. Vid Gud! Min herre, er herr far an deruppe smickra sig af att hafva förskafat oss mänga angenäma stunder härnereiv Samtalet stod på denna punkt, utan att Ber1ard kunnat få fram ett ord, då en lakej infädde och tillsäde åt bordet var serveradt. SR de Ja Seigliere bjödsin arv åt 2ba önessan, Helene tog Bernards, och åljå fyra singo ut il matsalen. Detta gick så hastigt och naturligt fill att Bernard icke hann sansa sig förrän han liksom genom en förtrollning oefann sig vid adelsmannens bord, sittande oredvid Helene. Markisen hade icke ei gäng pjudit honom, och hade Bernard varit slottets; rvärdagsgäst i sex. månader kunde det icke iillgått med mindre ceremoni. Hanyville stiga app och gå sin väg; men då sade Helene: Detta var länge e fars plats, den7skall nu alltid blifva er. Ingenting är förändradts, tillade markisen; det finneg blott ett barn till i huset.n Rörande förening! mumlade fru de Vaubert. Utan att veta om han drömde eller var vaken, tog Bernard hastigt servetten, och förblef som fastspikad vid stolen. Från första början af måltiden samtalade markisen och baronessan med hvarannan, utan att tyckas märka närvaron af en ny gäst, alldeles som Bernard icke varit der, eller som han: alltid utgjort en medlem af familjen. Bernard var tyst och sluten, smuttade endast på vinet, och vidrörde knappt de rätter man bjöd bonom, Man öfvertalade honom icke att äta; man låtsade till. och med icke märka hans mulna uppsyn. Liksom vid nästan alla måltider vände samtalet sig blott kring obetyd