Aftonbladet – 3 augusti 1852, sida 3

narkisen och fru de Vaubert veko af vid nåzon krökning kunde Bernard och Håelene invilla sig vara ensamna i den öde parken vid stjernornas dystsa sken. Fröken de la Seigigre, renare och lugnare än himlens azur som wilade öfver hennes hufvud, kände ingen själens brusning, hon gick med långsamma steg . drömmande och tankfull, usder det Beriard, blekare än månan som skymtade. fram mellan: accacieträden; mera darrande än gräs. ständen som vinden vaggade, omedvetet njöt af sitt bjertas första uppsvallaing. Vid återsomsten till: salongen. återtog samtalet sin sång framför en af dessa lågande? eldbrasor som förkorta höstaftnarna. Virefvorna sprakade i marmorkarminen; under det svala, loftande ångor inträngde genom det öppna önstret och lekte med de fladdrande gardimer a. Beqvämt sittande i en mjuk fatölj, icke ångt från Helene, som vid en lampas sken sysselsatte sig med ett tappesseriarbete, jusades Bernard ovillkorigt af denna behagiga familje-krets. Då och då g:ck markisen upp och satte sig åter sedan han kystsin lotter på pannan. Det älskvärda barnet beraktade ofta sin far med ömhet. Bernard örsjönk i beundran öfver: denna sköna tafla. Bmellertid ville; man höra berättelsen. om nans fångenskap; markisen och hans dotter örenade sina böner med baronessan. et sännes godt att få tala om de olyckor men idit, isynnerhet efter en god souper, och nian ängslar en Didos eller Hdidemones lifliga, sprittande intresse. Bernard fastnade så mycket lättare i snaran, som Heldne, utan att sjelf veta det, spelade den fångna lärkansrol som med sin sång lockar den befjädrade skaan i fågelfängarens nät. Han berättade först slaget vid Moskwa. Han beskref fältets läge, de begge armdgernas ömsesidiga ställning och kom sedan till sjelfva bataljen. (Forts.)