Aftonbladet – 3 augusti 1852, sida 2

Isin ära. Landsflykten förskräcker mig icke; jag känner nu vägen. Jag skall resa, jag Iskall landsförvisa mig för andra gången. Jag förlorar min egendom, men behåller mitt namn utan. fläck. Min hämnd är tillreds: det skall icke mera finnas någon dela Seigliere i Frankrike In : Min stackars markis, Frankrike kan undvara dem ! i Ventre-saint-gris, fru baronessa!v utbrast markisen, röd som en pion; vet ni att Ludvig XIV, en gäng då han vid sin levå blef varse min farfars farfar bland uppvaktningen, sade i det han nådigt slog honom på axeln: Markis de la Seigliereb — Markis de la Seiglidre! afbröt hastigt fru de -Vaubert, jag säger er att ni icke skall resa, Ni skall icke på en gång fela mot hvad ni är skyldig edra förfäder, er dotter och er sjelf. Ni skall icke fegt öfvergifva edra föders borg. Dessutom gär man icke i landsflykt vid edra år. Det gick an i vår ungdom, då vi hade framtiden och hoppet framför oss. Och hvarföre resa?, tillade hon. med triumferande blick. . När gjorde man återtåg när man var säker om segren? När lemnade man spelet då man var öfvertygad om att vinna det? Vi segra; känner niicke det? Må denne Bernard blott passera natten här, och i morgon svarar jag för resten. I. detta ögonblick. såg baronessan, som stod i en. fönsterfördjupning, sin. son som styrde sinasteg. åt parken. Hon lemnade markisen åt sina reflexioner och ilade bort, lätt som en hind, mötte Raoul vid gallerporten, förde honom med sig till Vaubert och fann en förevändning att skicka honom bort till ett närBeläget slott, der han passerade hela dagen. Emellertid promenerade Bernard och Håelene i parken; den unga flickan stödde sig mot soldatens arm, som darrade af den rö