Aftonbladet – 2 augusti 1852, sida 3

bade, men som tyckande sig se att Bernard tvekade af stolthet, ville tillivtetgöra hans skrupler och så till-sägandes slå en gu!dbrygga åt bans stolhet; vi äro er far för mycket skyldiga för att ni skul:e kunna blifva oss något skyldig. Vi bafyva intet att gifva er! det återstär oss blott att med ena handen återlemna hvad vi emottagit med den andra. Ni emottager för att icke förödmjuka ess? Han emottaga någonting!, ropade markisen; det aktar ban sig väl för. Att förödmjuka oss är allt hvad han vill. Du känner hnom icke: han skulle hellre hugga handen af sig än räcka oss den. Den unga flickan drog handsken af sin högra hand och räckte den hjertligt till Bernard. År det sannt, min herres? frågade hon. Då han kände i sin bruna, af fångenskapens arbeten härdade hand, denna mjuka, silkeglena hand, bleknade och darrade Bernard. Hans ögon skymdes, hans knän vacklade. Han ville tala, men orden bortdogo på hans läppar. t Ni hatar oss?, sade Håene; det är ett skäl till hvarför ni måste stanna. Det ligger oss om bhjertat att ni zkulle upphöra att hata oss; vår heder och öra står på spel. Tilåt först och främst att vi få lära er att känna oss. Då vi lyckats. häruti, då, min herre, kan ni fara, om ni har mod dertill; men till dess ir ni i vårt våld. Ni har sex år varit Ryssends finge, ni kan väl några dagar blifva vår. Det ör då ett förfärande perspektiv att se sig blifva afhölten? I er fars namn, som ofta kallade mig sin dotter, besvär jag er att blifva qvar; jag vill, jag fordrar det, jag ber er derom.n ;Hon är förtjusande!s utbrast fru de Vau bert med rörelse. Hon ti7ade för sig sjelf: Han är förlorad !