Aftonbladet – 2 augusti 1852, sida 2

vet -kan bevisa det, — emedan jag nu lefver, är ni icke mera hemma -hos er, det är jag som är hemma i mitt hus. That is the question, gnolade markisen, som förenade i dessa tre ord allt hvad. han kände af Shakspeare. Ack! ropade fru de Vaubert med en felslagen förhoppnings hela smärta, ni är icke Bernardy ni är icke vår gamle väns soni Fru baronessax, genmälte den unge mannen häftigt, -jag är blott en soldat. Min ungdom har : börjat på slagfältet, har slutat bos barbarer i ödemarken. Stridsplatserna ock nordens islupna hyddor hafva hittills varit de salonger jag besökt. Jag vet ingenting. om verlden; för två dagar sedan misstänkte jag icke en gång dess förräderi och list. Jag tror så gerna på heder och ära, på mnpprigtighet och ädla känslors-på allt hvad själen harskönt och upphöjdt. Ehuru mitt sårade hjerta äfven i. detta ögonblick ville tvifla på att list. dubbelhet och nedrighet kunna drifvas så långt, så tror jag icke, min fru, på er uppriktighet., Ack! min herre, sade fru de Vaubert, ni är icke den första ädla sjöl som trott på elakhetens vinkar, som blifvit förd : bakom ljuset af förtalet och klandret; men än en gång, innan man beslutar: att hata hvarannan, måste man icke försöka att älska hvarannan? Nog, min frus, sade Bernard, för att göra slut på. allt, förstår ni icke att ju mera slugset: ni utvecklar, ju mindre lyckas ni? att öfvertyga mig. Jag förstår nu att min stackars ar låtit fängsla sig af så mycken förförelse: det har ffvarit. ögonblick dä ni ingifvit mig ruktan:s 5 Det är att göra mig för stor ära,, sade fru le Vanbert skrattande; ni bar aldrig sagt letsamma om fiendens kulor. S Jay jan, tiläde merkisen, man vet att rn ir en bjelte. i