Aftonbladet – 2 augusti 1852, sida 1

STOCKHOLM, den 2 Augusti, En ändamålsenlig organisation af :nterimg. regering för Sverge och Norge är natvligtvis en af de frågor, som för närvarande feeträ. desvis förtjena att tagas i betraktande. Ewry vi icke ba hört omtalas att några större cc; genheter af den nuvarande interimsregeringen sammansättning inträffat, så instämma nog alla deri, att denna sammansättning icke är den bästa, och endast den omständighet att regeringen nu. ej består af mer än 18 ledamöter, ehuru deras antal enligt riksakten borde vara 20, antyder att de gällande föreskrifterna äro felaktiga. Organisationen af en sådan regering, som jemlikt båda rikenas grundlagar skall utöfva konungamakten, då konungen reser utrikes, då han är så sjuk att han icke vårdar regeringsärendena, eller då ban är omyndig, intill dess rikenas representationer förordnat om förmyndarestyrelse, beror hufvudsakligen deraf, huruvida man vill följa den åsigt som ligger till grund för nu gällande grundlagar, att när konungen sjelf är förhindrad att regera, skall regeringen föras af hans statsråd, eller om man vill antaga den meningen, att riksstyrelsen i dessa fall skall grundlagsenligen öfvergå till en på förhand bestämd riksföreståndare. Senare åsigt lärer vara antagen i unionskommittens förslag till föreningsakt, innehållande att berörde fall-skall den till thronföljden närmast berättigade prins, som upppått myndig ålder, utöfva könungamakten under namn af riksföreståndare. Vid de tillfällen åter, då man ej hade tillgång på en riksföreståndare, skulle interimsregeringen föras af en mellantidsregering, bestående blott af Sveriges justitie statsminister och Norges statsminister samt en annan medlem från hvartdera rikets statsråd, utvald af statsrådet sjelft. Denna qvarett skulle således vara ett surrogat för riksföreståndare, likasom han vore ett surrogat för konungen. Uti unionskommitten hade man således redan hunnit att förgäta den från en ej aflägse erfarenhet hemtade öfvertygelsen, som : vidi. stiftandet af 1809 års regeringsform gjorde sig gällande, att i allmänhet vore det ej önskvärdt att riksstyrelsen öfverginge till prinsar inom konungahuset. . Prinsar ba icke alltid. samma åsigter som konungen och icke heller samma intressen. Historien visar detta alldeles tillräckligt. Men då är det ju också skadligt att införa en riksföreståndarestyrelse, som allt för lätt kommer att blifva en protest emot eller ett afbrott i den styrelse som tillkommer den laglige konungen. Enligt vår tanke bör man bestämdt skilja mellan de tillfällen, då en myndig konung af sjukdom eller utrikes resa är förhindrad. att sjelf föra regeringen, samt då konungen icke uppnått den ålder att han sjelf kan. regeras sednare händelse bör, på sätt de förenade rikenas grundlagar nu innehålla, det vara öfverlemnadt åt nationalrepresentåtionerna i båda rikena att besluta om förmyndarestyrelse, efter. hvad dem godt synes. Att här en gång för . alla genom lag besluta, åt hvem riksstyrelsen skall uppdragas, är alldeles orimligt; ty. det kan allt för lätt hända att den person, som. sålunda på förhand blifvit bestärad till regent, ir den minst paesande, och det kan till och med inträffa, att-ban, i följd af äregiriga afsigter, framför alla andra borde aflägsnas från regeringen. Beskaffenheten af en förmyndarestyrelse beror äfven mycket af dess långvarighet. Förmyndareregeringar äro alltid någonting oformigt samt bevis på bristfälligheten äfven hos den ärftliga konungamakten, men en sådän: regering bör väl vara annorlunda inrättad om den skall ega bestånd t. ex. 17 år eller 17 veckor. Äfven måste man väl se på den tillgång af tjenliga personer, som 1 hvarje sär