Aftonbladet – 31 juli 1852, sida 2

donationer emellan lefvande, utbrast han mec ett sjelfsvåldigt barns häftighet. Jag förstå intet af allt det der. Det rör mig icke de minsta. Hvad jag vet är att jag är hemma: mitt hus. Hvad är det för öfrigt ni talar om donationer! Man återställer mig hvad man beröfvat mig, man återgifver mig min rättmätige egendom, och kallar detta en donatioa. Er de la BSeigliere skulle, emottaga: en: donation! saken är löjlig! Liksom en de la: Seiglidre någonsin emottagit någonting annat än a IGuds hand! Ventre-saint-gris! jag är i mit eget hus, och för det att en odugling som man trodde död tillåter sig att lefva, skalljag lemna honom den förmögenhet som hans her fader stulit af mig! Det är lagen som vill så! men det är då kanibaler som skrifvit den. denna Jag, som kallar sig civillagen, tror jag, den oförskämde! En usurpators lag som från far till son helgar stöld och bedrägeri! Med ett ord det är Code Napoleon! Jag igenkännel häruti rätt väl herr Bonaparte. Han har tänkt på sina egna räfungar: an har handlat som god far och slipad räf., Han talade ännu länge i denna ton, utar sammanhang eller begrepp; gick med store isteg på golfvet, draperande sig på ett tragikomiskt sätt med sin nattrock, stampade i igolfvet och upprepade emellanåt med en ai vrede qväfd röst: en donation! Fru de Vaubert hade mycken möda att stilla honom, och åskådliggöra för honom hvad som passerat föl a fjerdedels sekel sedan och hvad som nu passerade. Hon hade ända hittills vördat hans illusioner; men denna gång tillät icke ställningens allvarsamhet någon skonsamhet. Horn bortryckte häftigt den bindel som förmörkade hans ögon; fåfängt våndades och kämpade den stackars markisen, och liksom en blind som hastigt återfinner ljuset, tillslöt han smärtsamt sina ögonlock; fru de Vaubert tvingade