Aftonbladet – 30 juli 1852, sida 2

bedröfvade sig öfver det ensamma lif han förde, svarade han vemodigt: Verlden passar icke för den gamle Stamply, och den gamnile Stamply icke för verlden. Efter herr markisen varit god tillåtit mig lefva för mig sjelf, har jag tacksamt begagnat mig af hans tillåtelse. Jag har alltid älskat enslighet och lugn, och herr markisen har så väl fattat att man icke vid min ålder byterlätt om varor . .. AÄlskvärda barn, — tillade han — er närvaro, era ljufva, små löjen äro mina fester! Aldrig har den gamle Stamply drömt sig: skönare. Under sina sista dagar ville han en gång besöka farmen, der hans far var död, hans son var född, och der han lemnat sin lycka. Försvagad af sjuklighet, nedböjd af olyckai begaf han sig ensam och vacklande dit, stödd på sin gamla käpp. Farmen stod öde, alla voro ute ocharbetade på fälten. Efter att Hafva inträdt i den enkla. boningen, der ingenting var förändradt, der han igenkände allt, ekbordet, sängen med de gröna kattunsgardinerna, madonnabilden framför hvilken han i tio år morgon och afton sett sin hustru bedja, efter att hafva inandats den goda lukten af nymjölkad mjölk och färskt bröd, hvilket sednare låg utbredt på bordet; satte han sig utanför hyddan på en stenbönk. Det var en vacker sommarafton. Man hörde på långt håll vallbjonens visor; hundarnas skällande och kornas bölande. Öfver Stamplyshufvud suttc i takmossan en flöck kuttrande diäfvor. Min stackars hustru hade rätto, utbrast gubben, då bon lemnade dessa minnen af för.