Aftonbladet – 30 juli 1852, sida 2

stodo berättade Stamply republikens och kejshkrdömets stora bedrifter. dlåne afhörde med uppmärksamhet och barnslig nyfikenhet dessa enkla berättelser, som icke liknade allt Hvad hon förr hört? Ibland lät Stamply henne läsa Bernards bref, den enda skatt han behållit. Då Håelene: läste dem uppeldades hon som en ung stridshäst vid trumpetens ljud. Ofta talade han om hennes mör, denna sköna och älskliga markisinna som han mindes så väl. Hans språk var enkelt och ofta kände Helåne sina ögon vattnas af tårar. Sedan talade han om Bernard, ty till denne älskade döde återkom han alltid. : Han omtalade hans bullersamma barndom, hans stolta ungdom och bjeltemodiga slut: :Dufvosjälar älska lejonbjertan. Hålene tyckte om att tala om honom och ansåg honom som en bortgången vän; att han aldrig under-sina samtal töt undfalla gig ett ord af förebråelse emot markisen, bevisar Huru ädel och förträfflig den gamle Stamply var; så att Håelene fortfor att tro, det han endast handlat rätt och ärligt, då han ädelmodigt beröfvade-sig allt... Kanske var dethonom äfven ljuft att älska för sin egen skuld. Han visste att fröken de Ja Seigligre var förlofvad med Raoul, att deras föräldrar smnat dem för hvarandra ifrån deras spädaste barndom, och höll nu i sina händer tråden som ledt fru de Vaubert; han insåg och förstod nu allt. Om han än beklagade sig i sitt eget bjerta, 8å lät han sin anga vän ingenting märka; han dolde för hbemnie, liktoett nesligtsår, den menskliga otacksamheteris upprörande tafla. Då -Helöne