sig då tillbaka flat, förödmjukad utan att veta hvad min han skulle hålla. Så förändrades småningom den mur af flag som förr skiljt honom från verlden till en vägg af kristall, ett genomskinligt men lika oöfverstigligt hinder som det förra; den gamle hedersmannen Ihade blott den tillfredsställelsen att derigenom se huru inkomsterna af denna stora egendom som han återställt med 25 års arbete, försakelse och möda, nu försvunno likt raketerna i ett fyrverkeri. Då han om aftonen, efter sin ensliga måltid, promenerade i parken, hörde han från slottsfönstren ljudet af glädtiga röster, blandadt med silfver och kristallers klingande. Om dagen då han vandrade tyst och sorgsen kring dessa fält, som han älskat så högt, och som icke mer erkände honom för sin herre, såg han på långt håll hästar, equipager, hundkoppel och jägare öfversvämma vägen och begifva sig inåt skogarna, under fanfarers Jjud. Om natten väcktes han stundom ur sin sömn af balens buller, han reste sig upp och lyssnade, det var han som betalte violerna. Föröfrigt fattades honom intet. Hans bord var öfverflödigt försedt; en gång i veckan skickade markisen och frågade huru han mådde, och då han någongång mötte Fru de Vaubert helsade hon på honom med ett vänligt och förtjusande småleende. Efter ett års förlopp var det icke mer frågan om Stamply, än om han aldrig funnits till. Tystnad och glömska rådde ikring honom. Man kom icke en gång i håg att han någonsin rått om detta slott, denna park, denna egendom. Efter att hava upptagit och smekat honom som en trogen hund, slutade verlden med att behandåla honom som en byracka. Den olycklige njöt icke en gång denna aktning som varit hans lifs dröm. Man trodde, eller låtsade tro, att då ban återkallade famijen de la Seigliere hade han endast givit