språkslöshet, passade denna unga och sköna varelse så väl uti sina förfäders lyx, hon syntes sjelf så ringa förvånad ait befinna sig der, att ingen skulle kunnat ana att hon föddes i en annan vagga eller uppväxte i en annan isfer. Hon fortfor att som förr med systerlig kärlek älska Raoul, utan aning att det fanns någon lifligare känsla än den hon egnade den lunge mannen. Hon visste ingenting om kärleken; de få böcker hon läst voro mera gjorda för att insöfva än uppväcka en ung inbillning. De personer som i hennes fars berättelser utgjorde typen för älskvärdhet, behag och snillrikbet, liknade alla, mer eller mindre, Raoul de Vaubert, som, vacker och behaglig dessutom, på intet sätt motsade de begrepp Helene bildat sig om en make. De hade begge uppväxt under samma tak och lekt tillsammans. Fru de la Seigligre hade vaggat Raoul, fru de Vaubert hade varit en mor för Helene. Begge voro vackra och i blomman af sin ålder. Utsigter till en framtida förening hade således ingenting motbjudande för dem. De älskade hvarandra med denna lugna tillgifvenhet, så venlig emellan barnförlofvade. Främmande för verldens mål och intressen, med stark rättskänsla, men med falska. eller ofullkomliga insigter af lifvet; uppfostrad sedan barndomen i den tro, ait hennes föräldrar blifvit bestulna af sin förpaktare, trodde Hålene i sin oskuld att Stamply endast gjort sin skyldighet då han till sin husbonde återstärlde hans egendom; men eburu hon trodde sig icke vara hans ädelmod något skyldig, hade hon allt ifrån första stunden fattat tillgifvenhet för den stackars gubben, som oupphörligt betraktade henne med en känsla af vördnad och dyrkan, liksom förstode han då redan att detta sköna barns tillgifvenhet var den enda som var sann, ren och varaktig af all den som omgaf honom. (Forts. följer.)