ar, som hopsamla och bära jordens suckar till nimlen, eller en af dessa ljusa skuggor som sväfva vid flodstranden urder nattens månjus. Hon visste ingenting mer om verlden än hvad hennes fer berötlat benne, och hon bade utan glädje åsett den hastiga vexlingen af deras öde. Hennes fidernesland var den lilla vrå af verlden, der bon var född och hennes mor var död. Frankrike, sora hon endast kände genom dess olyckor och de emigrerades beskrifningar, hade aldrig varit hepne lockande; öfverflödet frestade henne cke. Långt ifrån att som Raoul af markisens samtal hemta högmod och missnöje, hade desamma tidigt lärt henne kärlek till de ödmjuka och ringa förhällanden, i hvilka hon var uppfödd. Aldrig bade herres drömmar och ärelystnad gått utom gränsorna af den lilla trädgård kon sjelf odlade; aldrig hade markisen de la Seigligre lyckats uppväcka i lenna unga själ nögon längtan eller saknad. Hon smålog mildt åt allt hvad ban berättade; alade han med bitterhet om förlorede egenlomar, förde hon honom till sin lilla trädgård, visade honom blomreor och växter och rågade honom om det funnes vackrare i Frankrike. Också hade hon i afskedets stund lutit i tårar; ty för henne började !andsflyken i denna stund. Vid ankomsten till Frankike, detta sönderslitna land, som hon aldrig öreställt sig annorlunda än ett stormande haf, rade Håelene illa dolt en känsla af sorg och örfiran; då hon inträdde under sina fäders ak hade hon kännt sitt hjerta bopkrympas ch sina ögon fuktas af tårar, som icke voro rlädjetårar. Emedlertid hade fröken de la Seig!igre, sedan dessa första intryck skingrat ig, utan möda blifvit hemmastadd i sin nya tällning. Det gifves naturer, som lyckan alvig öfverraskar, som bära med samma väriighet de mest olika öden, och finna sig allid omedvetet i jemnhöjd med sin ställning. Ult med bibehållande af sin naturliga an