ronessan icke ömsesidigt bekände för hvarannan, var, att de voro honom för mycket skyldiga för att älska honom. Lik alpblomman som frodas på bergstopparna och dör i lägre regioner, blomstrar erkänslan endast hos upphöjda naturer. Hon liknar äfven denna orientaliska dryck som endast bibehåller sig i guldkärl: den doftar i stora själar, och förskämmes i små. Stamplys närvaro påminte markisen om besvärliga förbindelser; baronessan harmades hemligen öfver den roll hon spelat hos honom. Man sökte således att aflägsna honom, med all denna grannlagenhet och denna fina takt som är de högre klasserna egen. Under förevändning att det rum han bebodde i midten af slottet, var utsatt för drag, flyttades han till den aflägsnaste delen af huset. En dag märkte markisen med sin klarsynthet, att de präktiga festerna och långa måltiderna icke voro i hans gamla väns smak, och att de kunde skada hans helsa, hvarför han bönföll att han icke ville pålägga sig något tvång, och tillsade att man hädanefter skulle servera honom i hans eget rum. Fåfängt protesterade Stamply häremot och försäkrade att han rätt väl kunde rätta sig efter herr markisens vanor: denne ville ej tro det och förklarade att ban aldrig skulle samtycka till att hans gamla vän besvärade sig för hans skuld. Ni är hos er, sade ban, ,lef alldeles som hos er, efter er egen smak. Man byter icke om vanör vid er ålder. Och den stackars Stamply slutade med att få äta alldeles ensam i sitt rom. Man kom snart derhän att bemöta honom med en öfverdrifven artighet; markisen höll honom på afstånd medelst krus och komplimenter; fru de Vaubert tvang honom att draga sig tillbaka för sin förnäma hållnirg och utsökta sätt att vara. Så snart han kom in, med sina stora skor, sina blå bomullsstrumpor och nötta sammetsbyxor, f.rde man alltid samtalet med en ton, som hade det varit på hofvet. Stamply drog