Aftonbladet – 29 juli 1852, sida 2

då markisen samlat några vänner från grann. skapet, satt Stamply emellan markisen och hans dotter; vid deserten hade hans skål druc. kits med hänförelse omedelbart efter Ludvig den efterlängtades. Han åt alla dagar vid mar: kisens bord, oftast i baronessans och henne: sons sällskap, ty liksom under landsflykter bildade dessa begge hus nu blott ett enda Man såg icke mycket folk; aftnarna tillbragtes för det mesta en famille. Stamply val med om allt, hedrad som en patriark, och smekt som ett barn. Markisen hade velat at han skulle bo i slottets förnämsta rum. Hans tjenare, som knappast åtlydde än mindre aktade honom, hade blifvit afträdda af en trogen och pålitlig betjening som skötte honom omsorgsfullt, och förekommo hans befallningar. Tilläggom ock att hela provinsen genljöd af lofsånger öfver den ärligaste af förpaktare. Men knappt hade några månader förflutit förrän allt förändrade utseende på slottet. Lika ung och rörlig som för 20 år sedan, var markisen icke den man som länge nöjde sig med huslighetens behag. Han hade återtagit sir förmögenhet som man återtager gårdagens klädnad, utan att minnas det förflutnä mer är som ett oväder. Liflig, rask och vid god helsa, hade han bibehållit sig i landsflykter som gullvifvan under snön. De tjugufem ål som förgått hade icke gjort honom en dag äldre. Han hade funnit den trefaldiga hemligheten som gör att man dör ung vid hundra år, egoismen, hjertats lättsinne och sin nets bekymmerslöshet; för resten var han der älskvärdaste af alla markiser. Ingen skull kunnat efter några månader ana, att en re: volution gått öfver slottet. Man hade omför gyllt taklister och panelningar, återförnya tapeter och möbler, återställt namncehiffren oct vapensköldarna, bortsopat och utplånat hvarj