Aftonbladet – 29 juli 1852, sida 2

kulle det säkert varit en rolig scen, att se subben bönfalla och baronessan som nekade, tt fälla förord för honom på det markisen kulle värdigas samtycka att åter inträda i en vesittning af en millions värde. Må man blott hålla litet utaf den gamle! stamply; må han i sin lefnads afton få sej yckliga ansigten ikring sig; må en vänlig and tillycka hans ögon och en tår egnas ans minne, då blir gamle Stamply nöjd. Man föreställe sig väl att fru de Vaubert, lutade med att gifva efter för så rörande böer; men hvad man icke kan föreställa sig: rar detta åldriga barns glädje sedan han be-; edt sin egen ruin. Han tog baronessans hänler och tryckte dem till sitt hjerta med obekriflig tacksamhet: — ty, sade han, rörd, ned tårar i ögonen, det är ni, min fru, somj visat mig vägen till paradiset. Fru de Vau-j ert kände att det var ett mord att hafva be-! lragit en så ren själ; men denna gång som ulltid nedtystade hon sitt samvete med föresifvandet att Stamplys välfärd berodde på ramgången af denna plan; att hon icke på vättre sätt skulle kunnat försäkra denne man om lycka, och att ändamälet dessutom helsade medlen. Nu återstod blott att föra marisens stolthet bakom ljuset, ty hon visste väl utt han var för god adelsman att emottaga nåsot af sin fordne förpaktare. Baronessan skref dessa rader: Marterad af samvetsqval, utan barn, slägt sller vänner, väntar Johan Stamply endast er sterkomst för att återställa er eder egendom. Kom således. Som belöning för sin sena ånser begär den olycklige endast a:t vi skola hålla litet af honom: vi skola häla rycket af honom. Kom ihåg Bearnesarenws oc: Paris ir väl värdt en messa., En månad derefter skedde markizens de la Seiglicrs återkomst utan buller och uppseende.