Aftonbladet – 29 juli 1852, sida 2

spår af barbarernas inbrott. För att begagna fru de Vauberts uttryck, som redan skämtade deröfver, hade man rengjort kung Augias stall. Det blef snart icke annat än fester och tillställningar, baler och furstliga jagtpartier. Från morgon till afton såg man vapenprydda vagnar på borggården och i allcen. Slottet La Seigliere hade blifvit en samingsplats för landets ädlingar. En här afbejenter hade ötversvämmat köket och tamburerna. Tio jagthästar gnäggade i stallet; hundzojorna voro fulla; jagthornet ljöd oupphörligt. Stamply hade räknat på ett lugnare lif, enkare seder och mindre ståt; måttet af hans vedragna förhoppningar var ännu icke rågadt. I den första ifvern, hade man funnit allting förträffligt hos honom, hans drägt, hans språk, ill och med hans parkumsväst. Markisen och ru de Vaubert kallade honom beständigt sin gamle vän. Man kom i förtjusning öfver allt vad han sade och gjorde. Det var ett sinne f gammaldags redlighet, ett bibliskt hjerta, on patriarkalisk själ. Då lifvet på slottet åter blef lysande och itsökt, började man finna att han skymde taflan. Man uttalade väl icke genast sin tanke, ännu länge förblef det emellan markisen och fru de Vaubert den goda, förträffliga herr Stamply; men småningom blandade sig andra uttryck dermed. Slutligen kommo de öfverens om att denna gammaldags själ var en ölp, och detta bibliska hjerta en ohyfsad arr. Man led af hans förtrolighet, eft:r att nafva uppmuntrat den; hvad som några månader förut passerade för en patriark8 godynthet, var nu en bondes råhet. Så länge nan lefde inskränkt inom familjelifvet kunde man fördraga den, men midtibland den aristokratiska lefnadens lyx och förfining fick man snart erkänna att den hedersmannen icke var på sin plats. Det som markisen och ba