nom tystnad och saknad. Uti sin förtviflan tog han vägen till Vaubert. bMin fru, utropade han, i det han inträdde i salongen, der han fann baronessan ensam, ,hvad har jag gjort er? På hvad sätt har jag brutit emot er? Hvarför räckte ni mig handen om ni ämnade så snart draga den ftillbaka? Hvarför kalla mig, för att sedån utan barmhertighet jagamig bort? Se på mig: jag är gammal, mina dagar äro räknade. Kunde ni icke vänta, jag bar ju icke så lång tid att lefva.n Fru de Vaubert försökte först stilla honom med uttryck af vänskap och ömhet. Sedan då hon blifvit lugnare sökte hon att få honom att begripa de mäktiga skäl för hvilka -hon måste gifva vika. Hon uttryckte sig som det syntes med utmärkt grannlagenhet,; men i sjelfva verket inträngde hvarje ord som ett dolkstygn i Stamplys själ. En återstod af stolthet uppehöll och upplifvade honom likväl.n Ni har rätt, min frun, svarade han i det han steg upp; det är jag som är en dåre. Jag aflägsnar mig utan klagan, utan knot. Men jag ber er endast, min fru, att påminna er att jag aldrig sjelf vågat göra anspråk på den ära ni tillbjöd mig; påminn er också att jag icke bedragit er, att jag från förstå bör: jan sjelf berättade er allt det förtal -och de smädelser som verlden hopat öfver mig., Vid dessa ord gick han beslutsamt till dörren, men utmattad af den ansträngning han gjort, nedföll han på en stol och gaf sina tårar fritt lopp. Vid åsynen af denna uppriktiga smärta kände fru de Vaubert sig verkligt rörd. Hör mig, min vän, sade hon, ni-kan väl veta att jag icke utan smärta underkastar mig att bryta de förbindelser som utgjorde min glädje, lika mycket som det utgjorde er. Jag