vw en ny dynasti, denne corsikan, i dag landsflygtig, öfverhopad af förbannelser och jagad som-elt: vilddjur, hade satt sin värja och sin ärelystnad till vår laglige öfverherres tjenst, hvilket öde skulle då icke bleknat emot denne mans öde? Den verld som nu förbannar honom skulle då beundrat honom; konungarna som beslutit hans undergång skulle tvista om ärar att räcka honom habden, och verklig kejsare från den stund han upphörde att bära denna titel, skulle den gloria som omgaf hans hufvud fördunkla sjelfva diademet., Och min Bernard skulle lefva ännu, tilllade gubben, suckande. Min väns, fortfor fru. de Vaubert, genom hvilken förbindelse, genom hvilken underbar förtrollning, hafva vi icke förstått att försynen gifvit er ett nästan lika öde, och det beror på er att verkliggöra en så skön dröm? Vid dessa ord började Stamply draga öronen åt sig, lik haren som hör buller i skogssnåren. Så Ack! för er åtminstone är det änvu tids, fortfor baronessan, hänförd. Ilvad denne man icke gjort, det kan ni göra i den ringare sfer der Gud ställt er. Rådfråga ert hjerta, ert bjerta är rent, ert -samvete skuldfritt. Men verlden dömmer annorlunda, och ni sjelf, så oskyldig ni äfven är, har det aldrig bändt er att känna er orolig och illa till mods vid tanken att sista ättlingen af en slägt som öfverhopat-er egen med välgerningar, förtäres af brist på främmande jord? Nåväl, ni kan med ett. enda-ord göra er egendom laglig, nedslå afunden; afväpna opinionen, i loford förbyta de smädelser hvarmed man öfverhopar er, befösta er i er egen aktning, och gifva verlden ett af dessa lysande exempel, som ännu i sena. tidsåldrar. skall lifva menskligheten.. z Den gamle uslingens ärelystnad är icke så stor, som fruns, svarade Stamply, skakande