siv granne med all möjlig aktning och välvilja; bon talade med honom om hans son, och tycktes intressera sig för detia samtalsämne. Man kan föreställa sig hvilken njutning det var för den stackars gubben, att i ett medlidsamt bjerta fritt få utgjuta sin gak nad! Slutligen märkte han huru tarfligt möblerad den salong var, hvaruti han befann sig, och när han tänkte på hvad familjerna Vaubert och Stamply fordom varit, intogs han at en känsla af förvirring och blygsel som en grannlaga själ lätt han fatta. Liksom för att öka sin grannes rörelse, berättade fru de Vaubert sin återkomst, huru hon i stället för sitt slott och sin park funnit ett dufslag och nägra murkna träd; men hon talade med så mycket behag och glädtighet, att Stamply, ehuru misstänksam och känslig, ej kunde såras, utan tvertom kände sig lättad från en iung börda då han såg huru lätt fru de Vaubert tog sin ställning. Jag behåller er till middagen, sade hon? mig son passerar hela dagen hos en af sina bekanta, ni skall hålla mig sällskap. En: sligheten är ledsam vid vår ålder. Hvad tycker ni?, tillade hon glädtigt, i det hon äterknöt det afvrutna samtalet; hvar och en har sin tid, gom ordspråket säger. Man förrar att revolutioner hafva sina goda sidor: vi hafva pliktat för att tro det. Vi bekloga icke. Gud gifve blott, att som rein goda rkisinna så Ofta sade, Gud gifye Bbloit att alla 2om Cragit fördel af vår avyin varit så nederligt folk som ni! Då skulleundergifvenneten blifva 088 lättare, Att äta middag med haronessan de Van var för Stamply icke endast höjden a! ca den 8 Örsta. glädje. Det är I måtidgimmen som cnslighe a kinnes svårast. Denna: tissma fruktade amply mest; då han satte sig vid bordet