Aftonbladet – 26 juli 1852, sida 3

samma gång återkom markisen deja Seiglidra och hans dotters namn tidt och ofta i hennes samtal, men så fint, att Stamply icke engång kom på den tanken att fatta misstroende. Hap kom utan möda derhän att röras öfver denr, unga Helenes öde, som fru de Vaubert ow y,. hörligt framställde som sin mors lefvand e af bild. Det var samma älsklighet, sarem, skön het, samma godhet. Stamply medgaf. att frö ken de la Seiglisre måste vara e verktig engel. Han hade bibehållit några. fördorma mot markisen; fru äs Vaubert brmödade sig tåligt att bortreasa denna gal, qQväårlefva uj 93 årg surdeg. Motgången är en sträng skola hvarest man, lär mycket. Hon smiekrade sig med att der. hafva lärt mycket och glömt mycket. Markis de la Seigliare hade, enligt bennes tanke, i landsflykten blifvit ett dygdekaönster, och denna herre, förr så stolt, skulle nu med glädje trycka. sin fordne förpaktares hand och kalla honom; zin vän. Stamply svarade, att om detta kom i fråga, skulle ået vara honom en stor ära. Månader förflöto i denna ljufva förtrolighet, hvilken Raoul ieke blandade sig; den unge mannen var ytterst sorgsen och sökte ensamheten. Under det dessa händelser passerade uten puller vid Clains stränder, slutade Vaterloo kejsardömets stora gpopå. Tiden framskred.. Markisen var i sitt sista bref mer än någonsin! sfvertygad om att Napoleons fall nödvändigt kulle medföra Stampys, och att bourbonernas första handling då de återvändt till Frankrike skulle blifva att återinsätta alla de! migrerade i sina rättigheter; vidare påminte ran ädelmodigt sin gamla vän om deras öm-; esidiga plan att förena Raoul och Hålåne,! ru de Vaubert fann nu rådligt att sluta den illa komedi, till hvilken hon ensam egde nye len, I