Aftonbladet – 26 juli 1852, sida 2

af tvenne bondpojkar, som med häpen uppsyn buro brickor, lastade med grädda, PÅ och spanskt vin. Hela tjenstepersonalen, bestående af en hushållerska, en trädgårdsmästare och en hönsgumma, träogder i förmaket och försökte att genom den halföppna dörren få se fru baronessan och hennes son. Se här hvad som är förträffligto, sade fru de Vaubert i det hon med sitt förbindligaste småleende smuttade på vinet; mni tager emot oss på ett kungligt sätt, min herrel Stamply bockade sig och kunde icke få fram ett ord; då han sedan blef varse att pojkarne, efter aft hafva nedsatt sina brickor på ett marmorbord, kastade sig uti hvar sin fåtölj, tog han dem vid axlarne och skuffade dem ut ur salongen. pVet ni, min herre, sade fru de Vaubert, som icke kunnat hindra sig ifrån att skratta åt denna lilla seen, avet ni att ni verkligen förtjenade bli utnämnd till generalup syningsman öfver alla Frankrikes slott. Detta har ingenting förlörat af sin fordna prakt; jag tror till och med att ni gifvit det ny glans; Man säger att ni under er förvaltning uppdrifvit La Seigligres inkomster till dubbelt emot förr. Ni är följaktligen den rikaste egendomsherre i provinsen. Ack, fru baronessa ! svarade gubben sorgeet; Gud och menniskorna hafva låtit mig dyrt betala denna förmögenhet som de afundas mig. Gud har tagit min hustru och mitt barn; menniskorna hafva öfverhopat mig med smädelser. Den gamle Job var mindre olycklig i sin spiselvrå än jag i skötet af min zikedom. Ni har en son, min fru; ni förstår min smärta. Jag förstår er, min herre; er zon var en hjelte, sade man.n TT fa Ack, min fru, han var mitt lift utropade