Aftonbladet – 26 juli 1852, sida 2

honom i smädliga ordalag! Hvilken besynnerlig förändring har föregått i era känslor och tankar?, Min Gud! ingenting är naturligare, och jag trodde mig redan sagt dig det, min son, sade baronessan lugn. I motrats med den atheniensiske medborgare, som dömde Aristides till landsförvisning emedan ban var trött att höra honom prisas för sin rältvisa, har jag genom att höra herr Stamply förtalas, slutat med att tänka godt om honom. Om medfödda fördomar, om min gamla vänskap för familjen de la Seigligre, om den okunnighet rörande händelsernas gång, i hvilken jag lof. vat i nära 20 år, kunnat förleda mig till förhastade uttryck, ångrar jag dem nu, och käns ner verkliga samvetsqval deröfver.n Det må vara dig, min mor, tillåtet att bedja till ditt samvete och förkasta diva fordna omdömen; men du har icke fullmakt af markisen de la Seig:itre att frikänna den som röfvat hang egodelar. Tror min mor, att markisen skulle förlåta dig att i detta fall hafva gjort honom till medbrottsling i ditt undseende?n Ack! min son, ropade fru de Vaubert med en rörelse af otålighet, skulle man kasta sista stenen på detta redan så grymt sås rade hjerta, Skulle jag inträda. under gäst fritt tak för att blifva ett eko af de lanåsfiyg. tiges förbannelse. Är jag brottslig för det aft jag försökt gjuta några droppar balsam i den olyckliges sår? Ack! ungdomen är utan medlidande! Jag vet icke om markisen skall förlåta mig, men jag är säker om att markisinnans själ såg och gillade mig, Stemplys besök lät icke vänta på sig. Han kom en morgon till slottet Vaubert, i den tnyggaste drögt han kunnet välja i hela sin garderob. Raoul var borta. Öbesvärad genom sin sons frånvaro emottog baronessan