Aftonbladet – 26 juli 1852, sida 2

Fru markisinnan är död? afbröt Stamply med smärtsam förvåning, I det hon gaf lifvet åt en dotter, vacker som sin mor. Jag ämnade säga er, min herre,, återtog fru de Vaubert, att markisinnan några dagar före sin död talade med mig om er och fru Stamply som hon värderade och höll utaf. Hon talade med denna rörande godhet, som ni säkert icke glömt. Markisen lade sig uti vårt samtal, och berättade flera drag af trohet och tillgifvenhet, som hedra er familj. ,De äro ädla själaro, tillade fru de la Seigligre, och det är mig nästan en tröst i olyckan, att veta det våra egendomar fallit i så goda händer. Min mors, sade Raoul, gom stått tyst i en fönstersmyg, och som synbart led af att höra hvad fru de Vaubert talade, ;vinden har förjagat ovädret, himlen är klar; vi kunna nu utan fara gå hem., Baronessan steg upp, vände sig till Stamply, och yttrade: rJag tackar er, min herre, för er gästfribet och skattar mig lycklig öfver den tillfällighet som förskaffat mig nöjet af er närmare bekantskap. Jag önskar bjertligt att den icke skall sluta med detta första möte. Det beror på er om min önskan blir uppfylld. Glöm icke, påminner ofta att ni på andra sidan om floden har grannar, som alltid skola anse sig lyckliga att få återse er,, Vid dessa ord, uttalade med etv behag com tusenfallt förhöjde dem, afiögsnade sig inide Vaubert, stödd på sin sons arm och åtföljd af Stemply, fom icke lemnade sina gäster förrän vid parkens slut, gedan han bugat sig ända till marken, ; Ändtligen, voin mor, utbrast den unge mannen, ken jag nu få törklaring på allt hvad jag sett och hört. Ännu i går hatade och föraktade ni denne man, och talade om