Aftonbladet – 24 juli 1852, sida 3

den gamle Stamply icke huru han skulle uttrycka sin erkänsla, och lyckades endast att visa sin bestörtning. Det vår förstå gången han såg så höga gäster hos sig och hörde ett artigt och godhetsfullt ord... Och det var baronessan de Vaubert, den förnämsta fru i grannskapet, markisinnan de 14 Seiglisres vän, som bevärdigade honom med. denna. -godhet — honom, Stamply den gamla skälmen, som hän väl visste man kallade honom rundtomkring! Men hvad blef af honom, då bar kände baronegsan fatta bans arm och sägs med ett ljuft smäleende. och en nästan förtrolig ton: Å ; : ö Se så, herr Stamply, blif nu min kavalja loch leåsagare!n S De stackars pröfvade själar, som blifvi bannlysta af silmänva Oöpinionen, känna en. isämt hela värdet af något bevis af oförmodad deltagande och godhet; huru ringa det än är gripa de det likväl med förtjusning och fäst: sig dervid med obeskrilig erkänsla; det ä halmstrået som dufvan kostar till den drunk: nande myran. Då han kände fru de Vaubert: farm stödja sig på hans, betogs Stamply af er glädje, lik den spetälske mannen i Aosta, då han trycktes af en väns hand, och förnöjel Isen skulle varit fulikomlig, om hedersmannet känt sig mindre förlögen för sin klädnad oci Ibållning, Det är sannt att hans person gjord: ;ett underligt aforott mot fru de Vaubert, son sin fattigdom förödmjukade sin förmögne Jgranne med sin behagliga hållning och älsk: j värda sätt att vara. i. Om jag hade kunnat ana att en så sto jära skulle vederfsras mig, skulle jag kläd mig litet mer passande i daga, sade han det han vemodigt betraktade sina stora sko: Imed messingsspännen, sina blå ullstrampor in parkumsväst, sina underkläder af luggsli tet Sorillssamruet.