Aftonbladet – 24 juli 1852, sida 3

stund ångrar att hafva blandat min röst med deras som fördömt honom. Himlen har behandlat denne olycklige med så mycken strängbet, att det väl må tillåtas oss att visa honom litet undseende. Men nog om denne man, det är ej om honom det är fråga. Se, sade hon, i det hon drog sin son med sig genorn. alleerna, jag återfinner vid hvarje steg någon hågkomst från min ungdom, jag tycker mig e markisinnans bild öfferallt. De vandrade fram med långsamma stegdå de vid en krökning af-vägen befannoisig midtemot Stamply, som vår uteochpromenefade i sin parks; Raoul gjorde ei rörelse för att afiögsna sig, men baronessan Iqvarböll. hönom och gick framc till ogubber, som icke visste huru han skulle jörkiata detta mötececk fördjupadestig Ac bugningar. Förlåt, min N error sade fru de Vaubert, med intagande behag, den frihet jag tagit mig ait inträda på ert område, Dessa skuggfika gängar återkalla för mig så ljufva minnen att jag icke längre kunnat motstå önskan lätt besöka dem.n ;Jag är skyldig ersnarare tack än förlåtelse, min frun, svarade Stamply, som genast igen. ;kände fri de Vaubert. Det är den största, den enda äro, tillade han, sorgset, som detta iställe haft; sedan jag bebor det.n I. Sedany liksom hbancbegripit att det ickeva MONOM SOM äran var ämnad; vare sig är grånagephet eller ödmjukhet; ville gubben drags ;sigstilibaka, efter att hafva inbjudit sina gästen ättsfontsätte sin promenad; men fru de Vaul -bert sade med godhet: I sHvarför lerana 088 så snart, min herre? Ni ger oss derigenom anledning att tro det är vielt ör obehörig, och att vi Störa er ensjahet, Om så icke är, så blif Qvar, er närrö är o8s icke öfvertödig.n Förvirrad af detta förekommande sätt, visste