Aftonbladet – 24 juli 1852, sida 1

STOCKHOLM, den 24 Juli Det har tid efter annan i förbigående blifvit påpekadt, att en icke så obetydlig andel i den både materiella och moraliska börda, som hufvudstaden har att draga i följd af det härvarande stora antalet fattiga, måste tillskrifvas den talrika garnison, som här ligger församlad. Visserligen får det medgifvas, att en något ökad omsättning af födoämnen och sålunda någon förtjenst för leverantörer uppstår af den proviant, som garnisonsregementerna konsumera; men det ligger för en dag, att den fördel som härigenom kan komma en och annan till godo, mångfaldigt öfverväges af de olägenheter som uppstå derigenom, att en större del af det från garnisonen afskedade manskapet qvarstadnar här såsom arbetssökande, bland hvilka de flesta icke äro inlärda i eller vana vid något visst yrke, utan komma att tillhöra den så kallade lösa befolkning, som söker sin näring genom tillfälliga förtjenster, och lätt hemfaller under nödens hårda lott. En annan kanske ännu större olägenhet är den, att då någon af manskapet vid värfvadt regemente vill gifta sig, gäller dervid såsom ett bestämdt vilkor att hustrun icke eger att påräkna från mannens sida någonting till barnens, än mindre till sin egen försörjning, så länge han är i tjenst. Detta kan måhända icke vara annorlönda, men resultatet deraf för en sådan familjs belägenhet och dess ställning till kommunen är icke svårt att beräkna. Men om nu dessa olägenheter för Stockbolms kommun äro sådana, som till en viss grad måste räknas såsom oundvikligt sammanhängande med dess egenskap af hufvudstad, så länge garnisonen härstädes. icke anses: kunna reduceras i antal och nödvändigt skall bestå af värfvad trupp; så borde det väl i allt fall icke höra till sakens natur såsom regel, att denna kommuns invånare eller församlingar skulle belastas med den fattigförsörjning, som uppstår i och för garnisonsmanskapet. Obilligheten af en sådan grundsats har också tillförene: af oss blifvit anmärkt, enär i sjelfva verket alla utgifter i och för detta föremål utgöra en indirekt tillökning i den redan alltför hårda tyngd, som de skattdragande måste vidkännas i och för militärstaten. Annorlunda synes emellertid regeringen tänka. Ty icke nog med att hufvudstadens skattdragande befolkning i sin fattigvård eller eljest får känping af den nödställda belägenhet som hos många kan uppstå i följd af här ofvan tecknade orsaker; man finner af ett regerings-reskript, som meddelades i thorsdagens Aftonblad, att regeringen uttalat såsom en bestämd skyldighet för kommunen att försörja och underhålla äfven sådana personer bland garnisonen, som under tjenstetiden ådragit sig obotliga sjukdomar och derföre vid mönstringarne erhålla ajsked samt äro så svaga, att de hvarken skunna sköta sig sjelfva eller förskaffa sig uppeshälle och boningsrumn. Kongl. Maj:t hade nemligen, såsom man finner af notisen i Thorsdagsbladet, förordnat, att öfverkommendanten skall, så tidigt före sådant manskaps utskrifvande från sjukhuset meddela öfverståthållaren uppgift på samma manskap, att öfverståthållaren må hinna träffa nödiga anstalter för detsammas emottagande och vård genom stadsnämndens eller vederbörande kommuns försorgn. Här finnes i tydliga ord uttryckt, att regementerna äga att lassa på kommunen alla sådana olyckliga, som genom en eller annan orsak under tjenstgöringstiden blifvit odugliga både till vidare krigstjenst och attförsörja sig sjelfva. Om detta i sjelfva verket icke innefattar någonting nytt, så kan man åtminstone med fullt skäl fråga, huruvida det är rätt och biligt? Det kan med skäl frågas, huruvida det cke med någorlunda klok hushållning kunde