Aftonbladet – 23 juli 1852, sida 2

dertill just då var inne. Då gamla rikedomar nedramlade som kortslott, uppskjöto der nya liksom champignoner efter ett hällregn. Der fanns plats för all sorts ärelystnad : parvennuer trängdes om hvarannan; enskilda personer blefvo rika på vågsamma spekulationer, och midtibland. den. individuella välmågan var det blott staten som fann sig.i brist. Herr de Vaubert. kastade sig in i vågsamma företag, med en mans djerfhet, som har intet att förlora; utan att fälla. modet af de många mötande svårigheterna, föresatte han sig att återförvärfva och återvinna det arf han emottagit af sina fäder, och som han i sin ordning ville lemna sin son. Emellertid förflöto åratal innan framgången krönte hans bemödanden, och det blet icke förr än 1810 som han kunde återköpa sitt slott, jemte några kringliggande egor. Så långt hade han hunnit i sitt företag, som han hoppades skulle föra till ett godt slut, då döden öfverraskade honom, just när han skrifvit till sin hustru och son-och bedt dem återvända, På 15 år hade han ieke sett dem. Hvad hade under denna tid föregått hos de landsflygtiga? Markisen hade åldrats; fru de Vaubert var icke mer ung: hennes son Raout hade fyllt 18 år; det var nu 10 år sedan fru de la Seigligre dött i det hon gaf lifvet åt en dotter som kallades Helene, och som lofvade blifva vacker som sin mor. Herr de Vauberts bref förmådde baronessan att genast resa. — Skiljsmässan var smärtsam. Oaktadt olikheten i ålder voro de: begge barnen hvarandra ömt tillgina. Fru de Vaubert och markisen de la Seigligre voro fästade vid hvarandra genom vanan och olyckan. -Elakatungor föregåfvo att de inbördes tröstat hvarandra under hans enklingstillstånd; detta förta! angår oss icke, Men det säkra är attiskiljsmässans stund kände de sig ytterst upprörda.