Aftonbladet – 23 juli 1852, sida 2

visade honom den ocean af grönska som utbredde sig framför dem, och sade med förvöjelse: Allt det der är ditt, min son. Hon njötaf ynglingens förtjusning, och gladde sig högeligen åt att få införa honom i förfädrens söthiska slott, till det yttre en riktig fästning, ill det inre ett verkligt palats, som andades io generationers lyx. Raoulsjelf, som, ehuru uppvext i försakelsens sköte, likväl var uppfostrad i alla adelns idger, hvilka hans mor och markisen tidigt inympat på honom, öfverraskades smärtsamt af den ringa hyllning man visade honom. Men, store Gud! huru stor blef icke baronessans bestörtning, då hon vid gångstigens krökning varsnade qvarlefvorna af sitt slott, och då Raoul märkte sin mors tysta häpnad frågade han henne hvad det var för en gammal ruin som hon så noga betraktade. Hon ville först icke tro sina ögon. Som solen just höll på att gå ned, trodde hon att det kunde vara en verkan af skymningen och att hon var en lekboll för en besynnerlig hägring. Likväl fu lföljde hon vägen med osäkrare steg och beklämdare hjerta. Ack! det var endäst alltför sannt: parken hads försvunnit, deraf återstod blott en grupp af ekär; slottet var icke annat än en sönderskjuten kropp, som doide sina sår under en svepduk af murgröna. Grafvaraa voro förvandlade till köksträdgårdar; kapellet fanns icke mer; tornen hade försvunnit; fagaden var till hälften nedramlad. Och ingen enda tjenare på tröskeln, ingen salut, ingen blomsterbukett, inget tal, intet annat ljud än ugglornat, som flögo omkring i nattluften. Öfver allt rådde. grafvens tystnad... Fru de Vaubert gick beständigt framåt, och hennes son upprepade förvånad: ,Hvarthän för ni mig, min mor? Baronessan förblef tyst. Då hon inträdde i detta öde näste, kände hon sina ben svigta och sitt hjerta färdigt att brista. (Forts.)