Aftonbladet – 23 juli 1852, sida 2

gångar. Enligt sin mans bref, som icke innehöll några närmare omständigheter, och som beständigt öfverdrifvit framgången af hans företag, inbillade sig baronessan att honskulle finna slottet alldeles sådant hon lemnat det, med alla sina underlydande egor. Hon blef högst förvånad att i Poitiers icke möta sin man, som hon underrättat om dagen för sin ankomst, och som hon: väntat der med friherrliga equipaget. Det fanns ett giltigt skäl för baronen att icke vara vid mötesplatsen, men fru !de Vaubert anade det icke. Som hon längtat att komma till sitt slott, tog hon sin sons arm och följde gångstigen utmed Clains strand, som förer till Vaubert. Man måste hafva tillbringat 20 år i landsflygt, för att fatta den rörelse som bemäktigade sig denna qvinna, då hon inandades och igenkände luften i dessa dalar, der hon tillbragt sina sköna ungdomsår. Hennes bröst häfdes och hennes ögon fylldes med tårar. Till hennes beröm vilja vi medgifva att det icke ensamt var känslan af återvunnen förmögenhet som så lifligt rörde henne. Denna rörelse hade hon känt då hon beträdde Frankrikes jord; men i detta ögonblick blandade sig dermed cen Jljufvare hänryckning, ty om man med skäl klandrar egoismen hos de småaktiga varelser, som -inskränka begreppet fädernesland till gränsorna af deras egen egendom, måste man äfven erkänna att fädernehyddan är i det allmänna födernes!andet liksom ett annat fädernesland. Raoul, som icke hade något minne af dessa ställen, delade icke sin mors rörelse, raen han kände sitt hjerta darra af stolthet och glädje vid tankan att detta slott, dessa portar, dessa ängar, som han så ofta sett i gyllne drömmar, nu voro honom så nära, nu inträdde han då slutligen i detta furstliga öfverflöd, som ran så ofta förespeglat honom och som han länge suckat efter. Fru de Vaubert