Aftonbladet – 23 juli 1852, sida 1

råga på allt, smädades han af gatpojkarna, som kastade stenar på honom då han gick igenom byn. Se,, sade de mellan sig, der går den uslingen Stamply, som blifvit rik på sin husbondes bekostnad!, — Han gick fram med nedsänkt hufvud, ögonen fulla af tårar. Hans lynne, som redan lidit af sorgens och ålderdomens förenade börda, fortfor att förstöras af det allmänna föraktet; och hans samvete, som aldrig varit rigtigt lugnt, började nu åter oroa sig. I sitt slott, midt ibland sina vidsträckta egendomar, lefde han utstött och olycklig. IH. : Nyss visade jag er borgen Vaubert, till! hälften gömd af en liten ekskog och svårmodigt betraktande fagaden af det prägtiga slottet La Seiglisre som beherrskade Clairs stränder. Men Vaubert bar icke alltid haft det ripga utseende som det har i dag. Före revolutionen var det ett stort slott med torn och bastioner, vindbrygga och löpgrafvar, en rigtig fästning, som med sin. storartade arkitektur nedtyngde sin lättare och bebagligare granne. De egor som lågo rundtomkring, och i evärdliga tider utgjort baroniet Vaubert, voro hvarken 1 vidd eller godhet La Seigligres egendom underlägsna. Hvem som nämde La! Seigligre och Vaubert nämnde provinsens öf-! verherrar. Utom några mindre, obetydliga tvister, hade de begge husen nästan alltid lefvat i godt förhållande, hvilket på sednare tider än mer stärktes: genom den gemensam-! ma faran. Begge emigrerade samma dag! togo samma väg, och begge valde samma: vrå af jorden; der de lefde mera förtroligt än förr under lyckans dagar; ty förenande hvad! de kunnat realisera af sina egodelar, bosätte de sig under samma tak, med gemensam förhoppning och saknad, mera saknad än hopp, mera hopp än förmögenhet. Liksom marki