Aftonbladet – 23 juli 1852, sida 1

drifyvit sin husbonde; andra; att han varit markisens. hemliga agent och, missbrukande hans förtroende; nu vägrade att återlemna honom sottet, som han inköpt för familjen de la Seiglieres penningar. De goda själar, som 1793 skulle varit förtjusta att se markisens hufvud under bilan, började nu prisa hans förtjenster och begråta hans landsflykt. Den goda förpakterskans sorgliga slut, de samvetsqval hon visat under sina sista stunder rättFördigade de skymfligaste misstankar; den stat, som Bernard fört under sin vistelse hos fadren, hade förökat afunden. Öfverallt ropade man ve och förbannelse öfver honom. Det fanns ingenting, ända till den unga mannens död, som icke tjenade till förevändning för förolämpningar: man erkände deruti en verkan at Guds vrede, en förtjent straffdom, blott alitför lindrig, påstod mången. Löängt ifrån att beklaga Stamply, öfverhopade man honom med bitterhet; långt ifrån att röras öfver hans öden, förebrådde man honom hans sons död. Så länge Bernard lefvat hade Stamp:y, hvars hjerta var uppfylldt af faderlig glädje och stolthet, icke märkt den likgiltighet man visade honom, icke anat de förklenliga rykten som man utspridde på hans bekostnad. Så bänder det ofta: verlden ropar, klandrar och smädar, under det föremålet för allt detta buller sitter i sin enslighet, lugn och glad, utan alt ens misstänka att Någon sysselsätter sig med honom. Men då, efter förlusten af sin son, som varit honom allt, Stamply blickade sorgset hit och dit, utan att möta någon väns hand, något tillgifvet hjerta, något vänligt ansigte, märkte den stackars mannen att han var omringad liksom af en fiendtlig här, Bön-, derne och förpaktarne hatade honom för att han gått ur deras leder; adelsmännen i hans grannskap vände sig bort vid hans åsyn och esvarade icke hans helsning. Slutligen, till