Aftonbladet – 22 juli 1852, sida 2

blifva en lång, sällan afbruten kedja af förtret, oro: och förfärliga sorger. Till en början visade den unge Stamply sig alldeles rebellisk emot uppfostrans välgerningar; det fattades honom hvarken fattningsgåfva eller förstånd; men han var en af dessa okufliga naturer, hvars: vilda karakter hindra dem att draga nytta deraf och som motverka uppfostrans mödor. Han uttröttade snart tre lärare, hvilka öfvergåfvo försöket att uppfostra honom; emedan de ansågo det som förspilld möda. Sjelf nedslagen häröfver, beslöt fader Stamply att skicka sin son till ett lyceum i Paris, i hopp att afståndet, den magra kosten och den militäriska stränghet som då rådde i alla skolor, skulle tämja det kära barnet. Skiljsmässan skedde icke utan liflig smärta. Så som vi hafva sett Bernard, var han dock:sin mors glädje och stolthet. Då hon såg honom resa, kände den goda qvinnan sitt hjerta färdigt att brista, och vid afskedstimman, då hon slöt honom i sina armar, genomfor henne en aning, att hon icke mer skulle återse honom, och att det var sista gången hon omfamnade sin son. å Och den stackars modren fick verkligen aldrig mera se sitt barn. Hennes helsa hade märkbart lidit. Van vid arbete på farmen, förtärdes hon af overksamheten. Om dagen irrade hon lik en fördömdi de stora rummen; om natten, då hon någongång lyckades attfå gofva, drömde hon att hon såg markisinnan de la Seiglisre begära almosa vid slottsporten. Det hade blott varit Bernard som inågon mån lifvat och muntrat henne. Då huset icke mer genljöd af hans glädtiga röst, då förpakterskan icke mer hade sin lilla Bernard för att förströ och roa sig, kände hon sig gripen af ett dystert svårmod och aftynade dagligen. Det dröjde länge innan hennes man blef det varse. Han hade bibehållit sin gamla vana vid arbete och verksamhet. Sällan var han bemma, utan. vandrade öfver berg och dal, och öfversåg sina egor, var med om allt, och tillät sig ibland nöjet, att skjuta några harar