Aftonbladet – 22 juli 1852, sida 1

li brist och behof. Kom, vi skola återvända till farmen. Der är din far, der är din son född, der hafva vi lefvat lyckliga. Låt oss fortfara att der lefva enkelt som förr, hederligt folk skola högakta oss derför, afunden skall respektera oss, och Gud, då han ser att vi utan högmod njuta af vår rikedom, skall vara oss nådig och välsigna vårt barn och våra fält. Så talade förpakterskan; ty hon hade hjertat på rätta stället, och ehuru utan uppfogtran var hon en qvinna med naturligt godt förstånd och sundt omdöme. Då hon såg att hennes man afnörde henne med tankfull blick och tycktes nära att gifva efter, fördubblade hor sin enträgenhet; men Stamply besegrade snart den rörelse han i början icke kunnat qväfva. Han hade fått någon undervisning, hade blifvit smittad af de nya idgerna, och fastän han bibehållit en återstod af vördnad och tacksamhet för markisen de La Seiglidre, mindre likväl för honom än för markisinnan, hade dock vinningslystnaden småningora intagit och upptagit hans själ. Dessutom hade han ett barn, och barnen äro alltid förträffliga förevändningar för att uppmuntra och berättiga till egennytta och missbruk af personliga fördelar. Allt det der är godt och väln, sade han nu i sin ordning; ;men detta Blott är bygdt för att bebos, och jag tror icke vi köpt detta för att deruti herbergera våra oxar och får. Att vår husbonde har lemnat fäderneslandet, är icke vårt fel; det är icke vi gom förklarat hönom utom lagen, och hans egendom Under seqvester. Denna egendom hafva vi icke tillrötvat oss; vi hafva förvärfvat den genom vårt arbete och erhållit den af nationen. Det finnes icke mer några husbönder; titlarna tro tillintetgjorda; alla fransmän äro fria och jemnlika, och jag vet ej hvarför icke en Stamply skulle: sofva lika väl här, som en de la Seigligren ; hs Tyst, Stamply, tyst, ropade förpakterskans vörda olyckan, skymfa icke den familj, soma i alla tider klädt och födt din.