Aftonbladet – 22 juli 1852, sida 1

Stamply på auktionen inropa sin fordne hus: bondes slott och egendom; nu blifven nationalgods. Likväl fortfor ban att som fordom odla sin farm, verksam och flitig som alltid. Utan buller återköpte han för ringa pris, stycke för stycke, de redan sålda el:er under seqvester varande egorna, hvarigenom han hvarje år förenade någon ny spillra af den sönderstyckade egendomen; då Frankrike slutligen åter andades, och lugnet började återkomma, satte han sin hustru och son i den lilla korgvagnen, som vanligen tjenade honom till kalesch, sig sjelf med piskan i hand på kusksätet, och for för att bosätta sig på slottet, som var hufvudstaden i hans lilla furstendöme. Denna installering blef likväl mindre glad och triumferande än man kunde inbilla sig att den borde blifvit i dessa stora salar, dem ödsligheten gifvit en stämpel af dystert allvar, under dessa konstigt arbetade tak, på dessa sirligt inlagda golf, bland alla dessa qvarlefvor, ännu fulla af minnen af den fordna egarens händer. Stamplys hustru, som icke var annat än en beskedlig förpakterska, kände en besynnerlig oro, och då hon blef varse ett por trätt af markisinnan, som hon igenkände på det ljufva, milda uttrycket i hennes ansigte, och det friska, behagliga leendet, kunde den goda qvinnan icke stå ut längre. Stamply sjelf kunde icke hindra sig från att känna en iflig rörelse, Hör, Johan,, sade förpakters skan, under det hon torkade sina ögon, låt oss icke stanna qvar här, der vi aldrig skola rifvas. Jag skärs rigtigt öfver vår förmösenhet, vid tanken att fru markisinnan kanske ider nöd; förgäfves säger jag mig sjelf att denna förmögenhet hafva vi redligt förvärfvat, jag känner ändock liksom samvetsqval leröfver. Tycker du icke att dessa porträtter betrakta oss med förtörnade blickar och att det tyckes som om de ville tala, Låt oss lytta härifrån, Detta slott är icke byggdt för 088; vi skola hör sofva illa, och tro mig, det är redan för mycket att vi hafva allt hvad vi behöfva, under det en La Seigligre lefver