Aftonbladet – 21 juli 1852, sida 2

dödsstunden flyter från hjeltens bröst, ehuru ingen död är ljufligare, ingen ros rödare än det blod, som då flyter. Ej eller är det den underbara blomma, för hvilkens vårdande mannen åratal och dagar, under långa sömnlösa nätter, i den ensamma kammaren, offrar sitt kraftfulla lif; vetenskapens magiska ros! Jag vet hvar den blomstrars, sade en lycklig moder, som med sitt späda barn på armen kom till drottningens sjuksäng. Jag vet hvar verldens skönaste ros finnes! Den ros, -som är uttrycket af den högsta och renaste kärlek. Den, blomstrar på mitt lilla älskade barns blossande kinder, när det, styrkt af sömnen, slår upp ögonen och ler emot mig med all sin kärlek! Skön är den rosen, men en skönare finnes dock!) sade den vise. Ja, långt skönare!s sade en af qvinnorna. Jag har sett den, en högre, heligare ros har ännu aldrig blommat; men den var blek som thå-rosens blad; jag såg den på drottningens kind; hon hade bortlagt sin kungliga krona och gick sjelf under hela den långa, sorgfulla natten med sitt sjuka barn på armen; gret öfver den lilla, kysste barnet och bad till Gud en bön för den älskade, så som en mor ber i sin ångest!, er i Helig och förunderlig i sin makt är sorgens hvita ros, men den är det dock ej! Nej, verldens skönaste ros såg jag framför Herrans altares, sade den gamle, fromme biskopen. Jag såg den lysa som en englauppenbarelse. Unga flickor gingo till Herrans nattvard första gången, förnyande sitt dopsförbund, och det blomstrade och det bleknade rosor på deras friska kinder; en bland de unga flickorna såg med hela själens falla renhet och kärlek upp till Gud; i hennes blick låg uttrycket af den renaste och högsta kärlek ! Välsignad vare den!, sade den vise, men ingen af eder har ändock nämnt verldens skönaste rog. FT I detsanima kom ett barn in 1 rummet, drottningens lilla son; han hade tårar i ögonen och på kinden; han bar en stor uppsla