hårda hylsor, hvilade man och hustru, sommaren Med sin allvarliga maka. Hvilken rikedom! sade hon; rundt omkring oss flödar välsignelse, så innerligt, så godt, och ändå, jag förstår mig ej sjelf, jag längtar efter — hvia — ro! Jag finner ej ordet för min längtan! Nu plöja de ju äter jorden! Mer och alitid mer vill menniskan vinna! Se, storkarna komma i fiockar och följa på afstånd efter plogen; Egyptens fogel, som bar oss genom luften! Mins du väl, då vi båda som barn kommo hit till nordanland? Blommor förde vi med oss, herrligt solsken och gröna skogar, dem har nu vinden farit illa med, de blifva allt brunare och mörkare som söderns träd, men de bära icke som de gyllene frukter! vÄr det dem du vill se? sade mannen, så gläd dig då! och han höjde sin arm oeh skogens blad färgades med rödt och guld, det skimrade en färgprakt öfver skogen, rosenhäcken prålade med eldröda nypon, på fläderträdets grenar hängde stora, svartbruna bär, vilda kastannier föllo mogna ur sina mörkgröna hylsor och inne i skogen blommade för andra gången violerne. Men årets drottning blef allt mera tyst och blek. Det flägtar så kallt , sade hon, natten har våta töcken! — jag längtar efter — barndomslandet ! — Och hon säg storkarne flyga bort, hvarenda en! och hon utsträckte sina händer efter dem. Hon såg opp till deras bon, som nu stodo tomma, och i ett af dem vexte en rågblomma på sin långa stjelk, i ett annat en gul maskros, alldeles liksom boet endast skulle varit inredt till skygd och stängsel omkring dem; och sparfvarne kommo dit upp. Pip! hvar ha väl herrskapet tagit vägen! de kunna bevars inte tåla att det blåser på dem, utan så bege de sig genast ur landet! lycka på resan! Och allt gulare blefvo skogens blad, och det ena löfvet bortföll efter det andra, höstens