les väl ut mot den hvita grunden; ej en vindflägt rörde sig. Och i den stilla luften knöt vintern händerna, och isen blef famns-tjock mellan lunden. Nu återkommo sparfvarne från staden och frågade: Hvem är den gamle mannen derborta?x Och korpen satt der som förr, eller en son af den korpen, hvilket just kan vara detsamma, och han sade till sparfvarne: Det är vintern! den gamle mannen sedan i fjol. Han är ej död som almanachan säger, utan förmyndare för den kommande våren ! När våren kommer!, sade sparfvarne, så få vi goda tider och en bättre regering! den gamla duger inte.n Och försänkt i stilla tankar nickade vintern till den aflöfvade mörka skogen, der hvarje träd nu visade grenarnes vackra form och böjning; och då vintern slumrade sänkte sig molnens iskalla dimmor mot iorden. Herskaren drömde om sin ungdoms, sin mandoimstid, och när dagen åter grydde stod hela skogen så herrlig med sin rimfrost, det var vinterns sommardröm; solskenet smälte rimfrosten från grenarne. När kommer våren,, frågade sparfvarne, ,Våren! ljöd det liksom ett echo från kullarne der snön låg. Och solen sken allt varmare och varmare, snön smälte, foglarne qvittrade: Våren kommer!s Och högt genom luften kom den första storken, den andra följde straxt efter; och på hvarderas rygg satt ett vackert barn och sänkte sig ned möt det snöfria fältet och de: kysste jorden, de kysste den gamla tysta mannen, och som Moses på berget höljdes han i ett töckenmoln. Årets historia var ändad. Det ör mycket riktigt! sade sparfvarne, noch det är också mycket vackert, men det är ej enligt med almanachan, och då är det väl tokigt n — NT