a —-— — stormar susade; den var långt framskriden. Och årets drottning låg på den gula, vissnade löfbädden och såg med milda ögon opp mot de tindrande stjernorna, och hennes man stod vid hennes sida. En vindstöt hvirflade genom löfven — de föllo åter ner igen, då var hon borta, men en sommarfogel, den sista, flög genom luften. Och det våta töcknet kom, isande blåst och mörka, långa nätter. Årets herrskare stod med snöhvitt hår, men han visste det ej sjelf, han trodde att det var snöflingorna som föllo från skyn; ett tunnt snölager låg utbredt öfver den sröna marken. Och kyrkklockorna ringde till Jul. ,Högtidens klockor ringa! sade årets drott; snart skall det nya herrskareparet födas, och jag får hvila som hon, hvila i en tindrande stjerna ! Och i den friska, gröna granskogen, der snön låg så hvit, stod julens engel och invigde de unga träd som skulle begagnas till dess fest. sGlädje i hemmet och under de gröna grenarne, sade årets gamla drott, veckor hade åldrat honom till en gubbe med snöhvita lockar; för mig stundar det till hvila, nu får årets unga par krona och spira.n Och magten är ändå din! sade julens engel, magten och icke hvilan! Låt snön ligga värmande öfver den unga säden! lär dig att fördraga det en annan hyllas fastän glömd! När våren kommer skall din frihetstimma slå.s När kommer väåren? frågade vintern, Den kommer då storken kommer !v Och på snödrifvan högst opp på kullen satt vintern, isande kall med hvita lockar och snöhvitt skägg, gammal och lutande, men stark som vinterstormen och isens magt, och såg hän mot söder, så som förr. . Det knakade i isen, snön : knarrade, skridskogångarne svängde kring på den glatta sjön, och korpar och kråkor togo sig serde