Aftonbladet – 20 juli 1852, sida 2

få behålla-det. : Jag är rätt missnöjd och-det anser jag mig ha skäl till. Ja, der sprang nu menniskorna omkring för att välkomna det nya årety; sade.en liten förfrusen: sparf, de hängde upp lådorutanför dörrarne. och voro: alldeles-utom. sig-af glädje öfver att det gamla året nu gick sine färde! och jag var allt också glad deråt, derför att jag hoppades att vi då skulle få varma dagar, men det blef ingenting af med den saken; det fryser. till mycket skarpare. nu än förr! menniskorna ha visst misstagit sig på tidräkningen! Det hafva dei sade en tredje, som var sammal och hvit i skallen; de lära ha något som -de-kalla almanachan, den är ett någoning sådant der ting som de sjelfva funnit upp, och så-skall allt gå efter den! men: det gör det icke; När våren: kommer, då först besynner året, det är naturens gång, och efter en räknar jag!, Men när kommer då våren? frågade de undra. Den kommer med storken, men det är mycket obestämdt när storken kommer, och här staden. finns det ingen som vet något om den saken, det ha de allt bättre reda på ute på landsbygden; vi skola flyga dit ut och vänta in våren, vi äro den närmare der.n Jay det kan vara godt och vällv gade en af sparfvarne, som länge hade trippat på snön och pipit utan att den egentligen sagt någoning. Jag har här i staden några betgvämigheter, som jag är rädd jag kunde komma utt få sakna derute på landsbygden: Ettstycke värifrån i en byggning bor det en menniskoamilj, som mycket förnuftigt hittat på:attslål ast i muren tre eller fyra lerkrukor med stora öppningen inåt och botten utåt, i den ha: dej skurit ett hål så stort att jag kan flyga ut och n; der har jag och min man vårt bo, och