Aftonbladet – 20 juli 1852, sida 2

fuktig dimma, så tät !och tung, omhöljde allt. En stund derefter blåste det upp — vinden flög hän; med kraft bortjagade den töcknet, och solen sken så varmt; Vintern var försvunnen; Våren, det vackra barnet, satt på årets tbron. ,Detta kallar jag nyår! sade hvar och en af sparfvarne. -Nu måtte vi väl få igen våra rättigheter och ersättning för den stränga vinternly : i J Hvarthän de begge barnen styrde sin färd, stack det fram små gröna knoppar på hvarje träd och buske; der blef gräset högre, åkern allt mera frisk och grön. Och rundtom kastade den lilla flickan blommor; hon hade så öfverfullt deraf i sitt förkläde; det såg ut som om de dupphörligt växte upp der; alltid var det fullt af blommor, huru ifrigt hon än strödde ut kring sig; i sin ifver skakade hon ut ett helt snöfall af blommor öfver äppleoch körsbärsträd, så att de stodoi full pragt redan innan de rigtigt hunnit få gröna blad. Och hoön klappade i sina: små händer och gossen klappade också i Händerna, och då kom det fram en mängd fåglar, man visste ej hvarifrån, och alla qvittrade och sjöngo: Våren är .kommenl! Det varicskönt att skåda. Och mången gammal mullvad kom utånför sin! dörr i solskenet, skakade på gig, såg bort till de gula blommorna som lyste öfver bela ängen, ackurat. som i hennes unga dagar; verlden hade blifvit ung på nytt. Det är rik välsignelse öfverallt härute-i-dag sade hon. Och skogen.var ännu brungrön, knopp vid knopp tittade fram; men skogsmarken var fri rån. all. snö, så frisk och doftande, violbloms mor stodo der öfverallt, sippor och Oxläggor, a, i hvarje grässtrå fanns saft och krafter; let var ett riktigt paradiäcke att sitta på och ler suto vårens begge älsklingar, det unga