Aftonbladet – 20 juli 1852, sida 2

manachan påstår, nej, han är vid min själ förmyndare för lilla prinsen Våren, som snart är hör. Jo, Vintern. bär allt ännu herrskarespiran. Hu! det ryser i er, ni smål, Ja, är det ej det jag säger! gade den minsta bland sparfvarne, den der almanachan är bara menniskofunder, den är inte alls lömpad efter naturen! Sådant der skulle de låta oss sköta om, vi som äro af en finare kroppskonstitution ! Och så förflöt en vecka, ja vältvå; skogen var mörk och dyster, den frusna insjön låg der så hemsk och tung och såg ut som stelnadt bly; skyarne, men det var inte skyar, det var våta, iskalla töcken, som hängde i massor utöfver landet; stora, svarta kråkor flögo i flockar, utan att låta höra ett enda skrik, allt var liksom i dvåla, Der gled en solstråle fram öfver insjön och då sken den likt smält tenn, Snön på marken och uppe påkullen glittrade ej som förr, men den hvita gestalten Vintern sjelf, satt der ännu med blicken stadigt fästad mot södern; han märkte allsicke att snömattan liksom sjönk ner i jorden, och att-här och-der en liten gräsgrön fläck tittade fram, och der hvimlade straxt en flock sparfvar. Qvivit! qvivit! kommer nu våren? Våren! ljöd det Kän öfver äkrar och ängar, igenom. den mörkbruna skogen der mossan lyste med-frisk grönska på: trädstammarne; och genom luften kom flygande söderfrån de två. första storkarne; på hvarderas ygg satt ett litet vackert barn, en gosse och en flicka; och de kysste jorden till belsning, och hvarhelst de satte sina fötter på marken, växte hvita blommor fram under snör; hand band gingo de upp till den gamle ismannen Vintern, lade sig vid bans bröst till em ny nelsning och i-.samma ögonblick voro.de alla re skylda, hela landskapet skyldt; en tjock,