Aftonbladet – 20 juli 1852, sida 2

derifrån--hafva alla våra ungar flygit ut. Menniskofamiljen har naturligtvis inrättat allt det der, för att ega det nöjet att se på oss, eljest hade de väl ej gjördt det. De kasta ut brödsmulor, naturligtvis. också för nöjes skull och vi ha då vår föda! detär liksom sörjt fören stackare; — och: derför så tror jag att jag stannar, och min man stannar också qvarl ehuru vi visst äro ganska missnöjda — men vi stanna ändå! Det. var ordentligt vinter få landsbygden; det var der ett par grader kallare än inne i staden. Den skarpa vinden blåste och hven öfver de snöbeklädda åkrarne. Bonden satt i sin släda; med tjocka bälgskinnsvantar på händerna: och slog af och an med-armarna för att få kölden ur dem, piskan låg orörd i hans sköte, de magra hästarne sprungo så, att det rök om dem, snön knarrade, och gråsparfvarna hoppade i spåren efter slädmedarne och fröso; pip! när kommer våren? den dröjer så längel, Så längel ljöd det bän öfver fälten. från den högsta snöklädda kullen; och det kunde visserligen vara echo som man hörde, men det kunde också vara den underlige gamle mannen, hvilken satt der öfverst på snödrif, van i köld och blåst; han var helt hvit, liksom en bonde i hvit vadmalsrock, med långt, hvitt hår, hvitt skögg, mycket blek och med stora, klara ögon. Hvem är den gamle derborta? frågade gråsparfvarne, Det vet jag nog!, sade en gammal korp, som satt på en milstolpe, och var nedlåtande nog att erkänna, det vi alla äro småfåglar inför vår Herre, och derför så tyckte han att ban. knude ge sig i tal med sparfvarne och örklara. saken för dem, Jag. vet hvem. den gamle är. Det är Vintern; den gamle manen från förra året, . han är ej död, som al