Aftonbladet – 17 juli 1852, sida 3

som dömde Socrates liksom de som dömde Jesus — visste egentligen icke hvad de gjorde, och det autentiska, med deras egna namn försedda protokollet utgör ett evigt hämnande blad, ett offrets evangelium. Dessa domare, som så flitigt äflades att öfverbevisa den okonstlade flickan om afgudalyrkan, framställde med den olidligaste. enträgenhet frågor om hennes fana, om den b:ld, som hon hade låtit måla derpå: om hon icke rodde att fanor, som helt och hållet liknade den hon begagnat, vore lyckosammare än andra i krig. Härpå svarade hon, att hennes enda signeri bestod i de ord, hvarmed hon tilltalade sitt folk: Huggen djerft in på etgelsmännen !,, och deruti-att hon sjelf föregick med godt exempel. På förebråe:sen att, vid kröningen i Reims, hafva låtit införa nämnde fana i kyrkan, en heder som icke vederfors de andra. krigshöfdingarnas fanor, svarade hon med dessa ord, som sedan blifvit så ofta upprepade: xDen hade varit med i nödens tid; det varicke mer in billigt att den äfven fick deltaga i triumfen.n Vi ermra oss hos Homerus ett beundransvärdt ställe. Det är nemligen då Hector, efter att hafva tillbakaslagit grekerne från Trojas murar, i sin ordning belögrar dem i deras eget läger och bjuder dem spetsen ända invid deas egna förskansningar, fast besluten att tända eld på deras skepp; då visar sig plötsligt ett ärtecken: en örn sväfvar högt i rymden, hållande i sina klor en orm, hvilken, fastän dödigt sårad, sargar sin stolte fiendes bröst och tvingar honom att släppa sitt tag, Vid denna syn närmar sig en Trojansk tecknatydare, Polydamas, till Hector, och förklarande förebudets betydelse, råder han honom att aflägsna sig från lägret, hvilket denne redan betraktar såsom sitt säkra byte. Ursinnig hotar då Hector Polydamas med sin lans och utbrister: Föga rör det mig hvad fåglarna säga! Jag har på min sida don höge Jupiters uttryckliga ord och befallning: han är den ende Gud, hvars vilja här gäller. Det finnes endast ett ofelhart järtecken: det är att strida för fosterlandet. Den dag, då Jeanne dAre levererade drabbningen vid Paris, den 8 Sept, 1429, denna drabbning, i hvilken hon första gången blef sårad, och som utgjorde vändpunkten i hennes lycka — denna dag var en betydelsefull högtid, nemligen jungfru Marias födelsedag. Också var detta en bland hufvudpunkterna,