Aftonbladet – 17 juli 1852, sida 3

författaren an på effekt, slösar med de bjertaste färger, förvrider dragen hos de uppträdande personerna oeh fladdrar ofta utom gräne serna af sitt: ämne; han är icke. alltid fullt naturlig i sin liftighet och ysterhet, han. dramatiserar, han, symboliserar. Vid redogörelsen för. rättegången skapar han, genom en serie af fingerade förhör, utvecklingar, som på intet sätt äro betingade. af sjelfva handingarnes innebåll. Korteligen, det intryck man röner af ett noggrannt genomgående af original handlingarna, är vida mera allvarligt och naturligt. Men sedan man nedlagt sin protest i dessa afseenden, måste man, om man vill vara rättvis, erkänna, att Michelet med säker hand uppdragit teckningen af hjeltinnanskarakter, som framstår med hänförande värma och lif, af rörelsen i dess heihet, af folkets berusning, af detta hänryckningens jubelskri, som uppsteg ur en hel nations bjerta, och som, mera sannt än alla betraktelser och doktriner i. verlden, starkare än hvarje Organiserad makt, höjdes till det höghjertade barnets ära, och som slutligen, trots Chapeltain och Voltaire, sedermera icke upphört att kringstråla hennes minne med. en helig gloria. Michelets Jeanne dArc är mera sann än nås gon af de föregående, Man har nu fått en sista Jeanne dAre, som, genom Quicherats förtjenst frigjord från de ensidiga fördomarnas töcken, framstår med större natursanning, men vid hvilken dock kritiken kan få tillräckligt fäste, för att icke: sätta å sido något, som möjligen kan vara mindre egnadt att tillfredsställa dem, hvilka förena fördomsfrihet med godt omdöme. Och skulle än kritiken och forskningen hos Jeanne dAre träffa på en eller annan sida, som evigt förblefve oförklarlig, så får man trösta sig medi att olyckan, när allt kommer omkring, icke ir just så stor, och att detta icke är något att förvåna si fver. Det är ett tänkvärdt ord. ;ntespeare låter IH: ietyttra: Det. Åvucs mövgs vuker i hirimelen och på Jorden, om hvilka vår filosof ck; drömmer . Dockom man uppmärksamt och med urskiljning genomgår handlingarna i sin helhet, bör: let, äfven med tillbörligt afseende på de af Juicherat antydda svårigheter, icke vara omöj— igt att, utan att förvrida dem efter sina egna: yftens behof, derutur framkalla den trogna: vilden af en Jeannne dArc, på en gång sulim och naturlig.