Aftonbladet – 17 juli 1852, sida 2

stad belägrades af engelsmännen, fick hon en gång af Dunois underrättelse om satt-en. engelsk kår under Falstaff var i antågande till de belägrandes understöd. Hon : visade sig helt upprymd deröfver och fruktande att man, för att hindra henne att gå engelsmännen till mötes, ej skulle underrätta henne i rättan tid, yttrada hon till Dunois: Batard, Batard, jag bef; lig vid lefvande Gud. (kanske sade hon: vid min käpp, ehuru berättaren af händelsen fann detta uttryck alltför litet nobelt), att så snart du får kunskap om Falstaffs ankomst, underrätta mig derom; ty om han hinner frara atan att jag får veta derom, så låter jag slå hufvudet af dig.. Låt vara att detta uttryck endast var eit skämt — det visade emellertid af hvilket språk Jeanne plägade begagna sig, nemligen den rätta och oförfalskade Jeanne. Man har sagt att hon hyste afsky för åsynen af blod. Tillfrågad af sina domare hvilketdera hon helst hade burit, fanan eller svärdet, svarade hon, att hon tusende gånger heldre hade burit fanan; hon tillade att hon bar denna fana när hon störtade sig in midt ibland fienderna, just för att undvika att döda någon, och att hon i sjelfva verket aldrig hade dölat en enda menniska: Detta vittnesbörd är fgörande; det står i öfverensstämmelse med egenden, med poesien och med den behagulla statyett, som en ung furstlig konstnärinna Prinsessan Marie af Wiitemberg, Ludvig Fiips dotter) lemnat af Jeanne dArc, hållande n sin häst vid åsynen af det första liket. Jeanne VAre var icke någon Judith, Men nan bör derföre icke tärka sig henne såsom n alltför vek och blödsinnad flicka. Man ar efter henne ett märkligt uttryck; hon yttade nemligen; ,att hon aldrig hade sett en ransmans blod utan att håret rest sig på henes hufvud. Men det låter icke förneka sig tt hon var mindre nogräknad med burgunarnes och engelsmännens blod. Såsom barn ände hon i sin hemtrakt blott en enda burundare, och hon skulle icke hafva blifvit ;dsen, yttrade hon, om han mistat hufvudet, å framt detta eljest hade varit Gudi behagligt. id belägringen af Orleans såg man henne, nligt hennes intendent SAnlons utsago, utan; konsamhet hugga in på fienden. Först an-; rep hon skansen Saint-Loup, der 300 (enligt ndra 150) engelsmän befunno sig, och planrade sin fana vid .brädden af grafvarne. Beittningen ville gifvå sig; men hon vägrade!