Aftonbladet – 17 juli 1852, sida 2

gerna hafva velat taga en ännu vidsträcktare flygt. Vi upprepa det: ialla dessa hittills förbisedda drag bör man se den ursprungliga Jeanne dAre framskymta, besatt af sin ande eller genius (hur helst man vill benämna det), men en ande iklädd tidslynnets färger, en lefnadsglad, trotsig, litet öfvermodig gestalt,; utanallt känslosamt pjunk, svärjande vid sin käpp och brukande den om det så föll sig, litet exalterad :och berusad af sin rol, aldrig.tvekande, förande på läpparna: Jag, det är Guds röst, talande och skrifvande på himmelens herres vägnar, till furstar, herrar, borgare och fremmande länders kättare, mycket benägen att fälla utslag i orthodoxiens och kristendomens hfsfrågor, endast man ville lemna. henne litet tid på sig för att lyssna till sina röster. Redan manade henne folken deriill, redan voro de benägna att med helig vördnad tro på allt, att med böjda knäna omfatta allt, som kom ifrån henne. Men denna stora rol kunde hon icke genomföra, på sin höjd åta den framskymta uider de få månaderna. af hennes triumf, och man har icke skäl att klaga deröfver; det är i sin egentliga och mera. nskränkta rol som hon är rörande och sublim.. Detta uppfattades också fullkomligt efter iennes död af alla dem bland hennes samtida, som bidragit med några upplysningar rörande enne. Derföre hafva nästan alla, som varit synnsamt stämda mot hennes minne (och letta voro alla, i större eller mindre grad, un-ler upprättelseprocessen), sökt göra troligt, tt hon aldrig gifvit sig ut för att vara betämd till annat än en högst begränsad rol, remligen att upphäfva belägringen af Orleans; ch att föra konungen till Reivas; ingentiag idare, Deraf skulle följa, att hon Verkligen ippfyllt allt hvad hennes röster på förhand, ade förutsagt henne. Men detta är en vasionel pietet, som efteråt gerna ville framfälla Jeanne såsora ofelbar. Det framgår af ositiva, ännu, kända vittnesbörd, att hon låf. ade sig, och att hennes röster låfvade henne varjehanda saker mera, än hvad hon bann ullborda; och hon behöfde, i dödsögonblicet, den ytterligaste ansträngning och orubbgaste förtröstan, för att, efter den plågsamnaste dödskamp, kunna resa sig på bälet och. mgifven af lågorna utropa, att, allt poga afägdt, hennes röster icke bade bedragit henne. Om vi något länge uppehållit oss vid dem raftfulla, litet. trotsiga sidan i den.ädla flie