Aftonbladet – 16 juli 1852, sida 3

S:t Michael, henies förnämsta skyddspatron och ledare, Utidervisade henne, svarade hon, att engelen för att uppväcka henne hade framställt för henne Frankrikös Jidanden och det mealidände, sömDorde eynas åt detta olyckliga länd.s Medlidande — deri bestod Jeannes inspiration; icke en gråtande och suckande qvinnas medlidande, utan det högsinnade medlidandet hos en hjeltinnå, som känner sig ega en kallelse att utföra sitt hvärf och som griper till svärdet för att bringa hjelp. Det förefaller som skulle det hafva funnits två Jeanne dAre, dem Yman alltför mycket sammanblandat; och numöera är det måbända nog svårt att återtppkalia bilden af den första bland dem; dock lemmar Quicherats arbete äfven härvid eu gör Tedhing. Den första Jeanne är icke helt och hållet traditionens och legendens Jeanne (och denna legend började i åfseende på hente väl tidigt), den första Jeanne är hvarken så ljuf eller så fullkomlig som den andra, men hon är mera kraätiföli och mera sånn. När uogeför 20 eller 25 är efter hjeltinnans dom en något senfärdig tacksamhet föranledde Carl VH att inleda en ny undersökning, som slutade med att hon förklarades oskyldig, ahbstöllde iman forskningar och förhörde ålderstigna vittnen, som då ännu till stort antal funnos i lifvet. Men redan dessa vittnen, so ännu funnos ilifvet, stodo sjelfve under ivflytelsen af den allmänt gängse traditionen och de förmådde måbända i sina vittnesmål icke helt och hållet frigöra sig derifrån. De tyckas till större delen hafva varit slafvar af en ensidig uppfattning och icke endast för att hämnas men för att försköna Jeatines minne, sökt ätt i allt ramstilla henne från den vackraste (och detta är helt naturligt), men tilltka från en något smickrad sida, att göra henne till den klokaste, fuöllkomligaste och Telfriaste varelse. — (Förts. följer)