Aftonbladet – 16 juli 1852, sida 3

vidskepliga tänkesätt, som herrskade der ! trakten, den svärmiska och obestämda fruktan, som man der inandades med sjelfva luften. Ännu litet längre bort låg Ekskogen, denna skog, hvarifrån, enligt traditionen, en qvinna skulle utgå för att rädda riket, som blifvit störtadt i förderfvet af en annan qvinna (Isabella af Båyern). Jeanne kände till denna tradition; upprepade den ofta och lämpade den ofter Aand på ig Bjelf, Vissa högtidsdagar plägade bygdens unga flickor begifva sig till Heltyonens träd, medförande kransar och kakor, för att anställa dansar. Jeanne följde då. med de andra, men dansade icke. Hon torde vid sådana tillfällen ofta hafva satt sig ensam och afsides, upptagen med sin hemliga tanke. Men från den dag då fienden hemsökte hennes fädernedal med mord och plundring, antog hennes inspiration en allt mera sjelfmedveten, allt mindre drömmande karakter. Hennes fixa ide framt:ädde såsom en brinnande bön och återkom till henne såsom ett echo: detta var den röst som hädanefter talade till henne såsom från ett högre väsende, ett väsende, afskiljdt från henne sjelf och hvilket hon, med sin okonstlade ochanspråkslösa natur, tillbad. Hvad som är verkligen rörande och sublimt, det är, att den första inspirationen hos detta stackars barn, källan till hennes illusion var det oändliga medlidande, som hon kände för Frankrike och för den förföljde Dauphin, såsom dess synliga representant. Uppammad i tidehvarfvets ideer, hade hon småningom vant sig att lyssna till sma röster, och att urskilja dem såsom röster från dem bland Guds englar och helgon, hvilka voro henne mest bekanta och kärast. Dessa hennes förtrogna englar voro Michael och Gabriel: dessa hennes heliga rådgifverskor voro S:t Catharina och S:t Margareta. Tillfrågad under loppet af sin process om den lära, hvari